Under oktober månads fullbokade medlemslunch resonerade professor Per Strömberg, från Handelshögskolan och SIFR, om det finns anledning att förbättra kompensationsmodellen i riskkapitalfonder.
Per inledde med att konstatera riskkapital, där de institutionella ägarna har delegerat förvaltningen till fonderna, löser avvägningen mellan att skapa riskspridning och samtidigt kunna utöva ett aktivt ägarskap som är ett vanligt problem mellan aktieägare och företagsledningar.
Per konstaterade dessutom att riskkapitalfonderna verkar vara framgångsrika i att utöva det aktiva ägandet eftersom man skapar långsiktiga värden i de bolag man investerar i.
– Forskningen har dock haft svårt att svara på frågan om riskkapital generellt sett lyckats skapa bra avkastning för de som investerat i fonderna. Skälen är framför allt att branschen är ung, att det finns datainsamlingsproblem, att tillgångarna inte prissätts löpande och att det är svårt att bedöma riskpremien.
Den forskning som genomförts för att försöka kartlägga vilken avkastning som skapas i riskkapitalfonderna för investerarna visar dock att avkastningen i fonderna är bättre än i ett belånat aktiemarknadsidex (Harris, Jenkinson, Kaplan 2011), att riskkapital utgör det största bidraget i överavkastningen för offentliga pensionsfonder (Dyck & Pomorzski 2011), att det finns ett negativt samband mellan fondanskaffning och avkastningen för samma årgångar (Kaplan & Strömberg 2009) samt att de fonder som presterar bäst fortsätter att göra så över tid (Kaplan & Schoar 2005).
Även om riskkapitalet lyckas hantera problemen med avvägningen mellan riskspridning och ägarstyrning så uppstår nya teoretiska problem, nämligen hur hanteras intressekonflikter mellan investerare och förvaltare i fonderna? Här kommer den kompensationsmodell som utvecklades i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, och som sedan dess i sina strukturer sett lika dan ut sedan dess, in i bilden.
– Modellen kan inte ha varit helt fel eftersom den överlevt sedan dess. Med tidsbegränsade fonder måste investerarna förr eller senare dessutom ”show me the money”.
Men med modellen finns dock en rad inbyggda problem; risk för kortsiktighet, risk att investerarna har för lite makt kring investeringsbesluten i förhållande till förvaltarna, risk för ”asset hoarding” (det vill säga att man reser för stora fonder i förhållande till sin storlek för att maximera de så förvaltningsavgifterna, så kallad management fee), avsaknad av riskjustering, risk för överinvestering och kostnadsnivån. Per drog slutsatsen att flera av dessa teoretiska farhågor inte utgör några praktiska problem men investerare bör se upp med att inte fonderna växer sig för stora, att man bör se upp med fonder som byggt sin framgång på att investera i en uppåtgående marknad och att inte investeringarna överbelånas.
– Många investerare ställer sig idag frågan - hur mycket större kan min egen organisation vara och ändå skapa samma avkastning som riskkapital men göra det själv? Jag är inte förvånad om vi i framtiden får se att kompensationsmodellen justeras för hur marknaden utvecklas generellt.
Per avslutade dock med att konstatera att riskkapitalmodellen skapar värde och är här för att stanna.