Remissyttrande – Fi2016/00380/S1 Europeiska kommissionens förslag till rådets direktiv om skatteundandraganden KOM(2016) 26 slutlig

Svenska Riskkapitalföreningen (SVCA) är föreningen för aktörer inom ägarformen private equity. Private equity-fonder utvecklar bolagen genom att tillföra kompetens, erfarenhet och kapital till onoterade bolag. SVCA representerar aktörer i hela ekosystemet för kapitalförsörjning: affärsänglar och venture capital i tidiga skeden till growth capital och buyout i senare skeden och mogna bolag. Private equity-sektorn hel- eller deläger över 900 portföljbolag i Sverige med närmare 200 000 anställda i olika branscher över hela landet. Det motsvarar 4 % av de anställda i Sverige. Omsättningen från portföljbolagen motsvarar ungefär 8 % av svensk BNP. SVCA verkar för att skapa långsiktiga, förutsägbara och konkurrenskraftiga förutsättningar för att främja kapitaltillförsel och kapitalimport. SVCA ser fram emot en dialog med Regeringskansliet/Finansdepartementet i de fortsatta förhandlingarna av EU-direktivet.

Svenska Riskkapitalföreningen (SVCA) lämnar nedan sina synpunkter på de remitterade förslaget om Europeiska kommissionens förslag till rådets direktiv om skatteundandraganden (KOM 2016) 26 slutlig (”Direktivet”).

SVCA har valt att lämna synpunkter på Direktivet ur två perspektiv. I det ena perspektivet kommenteras Direktivet på ett allmänt plan. I det sammanhanget behandlas bl.a. hur Direktivet förhåller sig till de syften som enligt kommissionen eftersträvas med förslaget. I det andra perspektivet behandlas de konkreta artiklarna i Direktivet.

1 Allmänt om Direktivet

Direktivet innehåller artiklar med skatteflyktsbestämmelser på sex särskilda områden: (1) ränteavdrag, (2) utflyttningsbeskattning, (3) regel om överföring av beskattning, (4) en allmän regel mot skatteflykt, (5) regler om utländska kontrollerade bolag (CFC), samt (6) en ram för att hantera hybridarrangemang.

Med skatteflykt avses enligt Direktivet situationer där skattebetalarna agerar mot lagstiftningens verkliga ändamål genom att dra fördel av skillnader mellan nationella skattesystem för att sänka sin skattebörda. Den här typen av (gränsöverskridande) skatteflykt anges snedvrida företagens beslut på den inre marknaden och leda till en orättvis skattekonkurrens. En utgångspunkt för Direktivet är därför att motverka skatteflykt på ett sätt som bevarar medlemsstaternas samlade konkurrenskraft och respekterar den inre marknaden och de grundläggande friheterna.

Direktivet bygger på två olika projekt, varav ett bedrivits på internationell nivå inom G20 och OECD (Base Erosion and Profit Shifting – BEPS) och ett bedrivits inom EU (en gemensam konsoliderad bolagsskattebas – CCCTB). Direktivet presenteras således som ett svar på BEPS-projektet samt en begäran från bl.a. Europaparlamentet och medlemsstater om en sammanhållen och starkare EU-strategi mot missbruk inom bolagsskattesektorn.

Den delen av Direktivet som bygger på den internationella nivån är kopplad till att merparten av medlemsstaterna har förbundit sig att genomföra de åtgärder som angavs i slutrapporten för BEPS. Enligt kommissionen finns en risk att medlemsstaterna tillämpar BEPS olika, vilket skulle kunna leda till fragmentering av den inre marknaden och skattehinder för företag. Vidare uttrycks en oro för att införlivandet av BEPS-projektet skulle kunna skapa nya kryphål och obalanser som kan utnyttjas för skatteflykt. Med denna utgångspunkt är det enligt Direktivet av vikt att medlemsstaterna införlivar BEPS på ett sammanhängande och samordnat sätt.

Den andra delen av Direktivet är ett led i kommissionens pågående arbete med att presentera en gemensam och konsoliderad bolagsskattebas som en heltäckande lösning för att skapa en effektivare och mer rättvis beskattning av företagen. I avvaktan på att ett reviderat förslag till sådan bolagsskattebas utarbetas av kommissionen har medlemsstaterna diskuterat vissa internationella aspekter, kopplade till just BEPS-projektet. Dessa diskussioner har fått avtryck i Direktivet.

Vidare anges att Direktivet är en avvägning mellan å ena sidan behovet av en viss grad av enhetlighet samt, å andra sidan behovet av att reglerna ska kunna anpassas till de olika medlemsstaternas egna skattesystem. Denna avvägning har medfört att reglerna är principbaserade medan detaljerna överlåtits till medlemsstaterna att utforma. Detta ska enligt Direktivet ge utrymme för att skapa likvärdiga konkurrensvillkor med en lägsta skyddsnivå för medlemsstaternas bolagsskattesystem.

Kommissionen har inte gjort någon konsekvensbedömning av förslaget. Detta motiveras huvudsakligen med att frågorna ingående har diskuterats inom BEPS-projektet med berörda parter, samt att det finns en brådskande efterfrågan på samordnande åtgärder.

2 Generella synpunkter på Direktivet

Inledningsvis önskar SVCA framföra att föreningen är positivt inställd till initiativ som syftar till en enhetlig tillämpning av regler som ska implementeras och tillämpas av olika stater. Olikheter i lagstiftningen och regeltillämpningen mellan stater innebär ofta hinder för investeringar och handel. SVCA instämmer också i kommissionens bedömning att en olikformig implementering av BEPS-projektet kan riskera att ge en negativ påverkan på den inre marknaden samt medföra såväl skattehinder för företag som icke avsedda möjligheter till skatteundandragande. Det är givetvis önskvärt att den här typen av konsekvenser minimeras så långt som möjligt.

EU inklusive Sverige befinner sig dock i ett makroekonomiskt läge där tillförsel av kapital till onoterade tillväxtbolag är av största vikt för att säkerställa tillväxt och välfärd. Sverige har, i förhållande till många andra EU-länder, i större utsträckning förmått attrahera internationella institutioner som investerar i private equity-fonder. För att tillförseln av kapital inte ska hämmas är det av största vikt att de skatteregler som eventuellt kommer att implementeras blir konkurrenskraftiga och förutsägbara.

2.1 Direktivets rättsliga grund

Utgångspunkten är att regler som gäller direkt beskattning exklusivt är förbehållen medlemsstaterna. Rådet kan dock anta lagstiftning även på området för direkt beskattning om syftet är att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning som har en direkt inverkan på den inre marknadens upprättande eller funktion (artikel 115 i Fördraget om den Europeiska unionens Funktionssätt, FEUF).

Med tanke på att direkt beskattning rent allmänt är undantagen från unionens normgivningsrätt torde kravet på ”direkt inverkan” behöva tolkas restriktivt. Det bör inte gå att anta direktiv på det direkta beskattningsområdet med hänvisning till en mer indirekt koppling till den inre marknadens funktion.

I den del Direktivet är motiverat med att det ska motverka en fragmentering av medlemsstaternas lagstiftning finns den rättsliga grunden i att en sådan fragmentering har en direkt inverkan på den inre marknadens funktion.

Direktivet är emellertid också motiverat med att det ska förbättra den inre marknadens motståndskraft mot aggressiv skatteplanering och att det i den delen krävs samordnade initiativ på EU-nivå. SVCA är positiv till regler som motverkar omotiverade skatteförmåner, men det kan ifrågasättas om Direktivets syfte i denna del ryms inom rådets normgivningsrätt enligt artikel 115 i FEUF (en fungerande inre marknad). Direktivet förefaller snarare i denna del syfta till att mer allmänt skapa en gemensam inre marknad för direkt beskattning.

Det är givetvis viktigt att lagstiftning som antas inom EU håller sig inom de ramar som följer av FEUF. SVCA förutsätter att Direktivets rättsliga grund blir närmare belyst under den fortsatta beredningen.

2.2 Kommer Direktivet att tillgodose de eftersträvade ändamålen?

Direktivet går i flera delar längre än BEPS, och i andra delar väljs en alternativ lösning. Direktivet föreskriver dessutom en minimistandard som lämnar utrymme för strängare regler i respektive medlemsstat. Det är alltså förutsatt att medlemsstaterna kan ha olika regler. Det är vidare ett faktum att direktivtexten i centrala delar är mångtydig och lämnar utrymme för olika tolkningar.

Enligt Direktivet är de föreslagna reglerna förenliga med proportionalitetsprincipen. Det som saknas i den bedömningen som redovisats i Direktivet är att proportionalitetsprincipen även innehåller ett krav på att åtgärderna ska vara ägnade att uppfylla det avsedda ändamålet.

SVCA finner att de föreslagna åtgärderna inte är ägnade att uppfylla de eftersträvade ändamålen – dvs. att samordna ett genomförande av BEPS och att motverka konkurrenssnedvridningar. Tvärtom kan Direktivet faktiskt bidra till att olika regler införlivas och därtill att likadana regler tillämpas olikformigt. Detta kan inte anses bidra till en mer välfungerande inre marknad.

2.3 Ingen konsekvensanalys och forcerad tidsram för Direktivet

De föreslagna reglerna griper in i centrala delar av medlemsstaternas system för nationell och internationell företagsbeskattning. Ur det perspektivet framstår det som angeläget med en utförligare analys av problemen och dess omfattning. Vidare krävs en gedigen konsekvensanalys av de regler som föreslås. Någon sådan problemanalys redovisas emellertid inte och kommissionen avstår helt från att göra någon konsekvensanalys, bl.a. med hänvisning till att analyser redan har gjorts inom BEPS-projektet. Vidare framhålls att det är brådskande att få fram ett direktiv.

Med hänsyn till att Direktivet innehåller flera viktiga delar som överhuvudtaget inte omfattas av BEPS-projektet framstår det inte som tillräckligt att hänvisa till de studier som gjorts i anslutning till BEPS-arbetet; här föreslås ju faktiskt något i grunden annat. Det är dessutom så att de delar som utgör ett svar på BEPS-projektet i viktiga avseenden avviker från de bedömningar som gjorts inom ramen för BEPS.

Det är inte heller godtagbart att avstå från en konsekvensbedömning med hänvisning till att det är bråttom att få ett direktiv på plats. Genom att inte belysa konsekvenserna av Direktivet kan beslutsfattare i medlemsstater över huvud taget inte värdera på vilket sätt det föreligger en sådan brådska. Härutöver framstår rent allmänt en hänvisning till brådska som en djupt otillfredsställande grund för att underlåta gedigna bedömningar i frågor av denna dignitet. Tvärtom behövs ordentligt med tid och eftertanke innan gemensamma bestämmelser av det nu aktuella slaget införs.

Eftersom Direktivet är genomgripande och av principiell betydelse behövs en förhållandevis lång tid att genomföra det i intern rätt. Medlemsstaterna behöver inte bara ändra i sina interna rättsordningar, utan det kan också finnas behov av att omförhandla gällande skatteavtal. Avtalen kommer att bli mycket viktiga redskap för att undvika internationell dubbelbeskattning i synnerhet när fråga blir om konkurrerande anspråk om beskattningsrätt i hybridsituationer, något som är vanligt förekommande av andra skäl än skatteplanering. Även vid utflyttningsbeskattning, och då inte minst när det gäller värdet av immateriella rättigheter, något som är vanligt förekommande vid internationella förvärv, och vid CFC-beskattning av ägare i situationer där avtalet tillerkänner källstaten beskattningsrätten (s.k. treaty override), blir skatteavtalen centrala för att säkerställa att dubbelbeskattning inte drabbar enskilda subjekt. Syftet bakom treaty override kan vara att Sverige medgivit att lågbeskattade inkomster inte ska CFC beskattas för att gynna etableringar eller genom att t.ex. ge företag rätt till en s.k. phantom credit relativt investeringar i s.k. utvecklingsländer. Den ovan konstaterade avsaknaden av konsekvensanalys tycks även innefatta dessa frågor då någon analys av hur effekterna blir i dessa situationer inte, i vart fall såvitt SVCA kunnat se, finns att tillgå.

3 Bestämmelse om ränteavdragsbegränsning (Artikel 4)

Förslaget om ränteavdragsbegränsning innebär att en lägsta nivå sätts upp för vad medlemsstaterna får tillämpa för att begränsa företagens ränteavdrag. I sammanhanget bör noteras att det inom BEPS endast slagits fast vad som kan betraktas som s.k. best practices, varav det anses godtagbart att anamma något av flera tillämpade system. Vidare har inom BEPS antagits ett särskilt undantag från ränteavdragsbegränsningarna i fråga om särskilda åtaganden av ”public interest”, t.ex. större infrastruktursatsningar. Detta undantag har inte fått sin motsvarighet i Direktivet.

Genom artikel 4 i Direktivet föreskrivs en EBITDA-regel. Vidare föreskrivs att räntor alltid får kvittas mot finansiella intäkter. Samtidigt föreskrivs i artikel 3 att Direktivet inte ska hindra tillämpningen av sådana nationella eller avtalsgrundande bestämmelser som syftar till att säkerställa en högre skyddsnivå för inhemska bolagsskattebaser. Frågan kan därför ställas i vilken utsträckning medlemsstaterna är bundna av den föreslagna EBITDA-regeln och den därmed sammanhängande rätten att alltid få dra av räntekostnader mot finansiella intäkter.

En tolkning av Direktivet är att det i denna del syftar till att bestämma ett gemensamt system för begränsning av ränteavdrag i bolagssektorn. I så fall borde medlemsstaterna inte ha möjlighet att tillämpa andra eller parallella modeller för ränteavdragsbegränsning med hänvisning till att de syftar till att säkerställa en högre skyddsnivå. Den valfrihet som finns borde därmed vara begränsad till att bestämma procentsatsen för avdragsutrymmet enligt EBITDA.

I denna del ska det också noteras att Direktivet anger att avdragsbegränsningen avser ”lånekostnader”. Direktivet omfattar därmed inte olika former av ränteavdrag som i vissa länder beräknas på en tänkt finansieringskostnad (t.ex. belgiska s.k. NID-avdrag). Det kommer därmed att vara möjligt att medge ränteavdrag med ett högre belopp än vad som följer av Direktivets ”lägsta skyddsnivå”.

Den valda minimistandarden öppnar alltså upp för medlemsstater att anta olika stränga regler genom att välja olika utrymmen för ränteavdrag i enligt EBITDA-modellen. Detta kan förväntas skapa konkurrensskillnader vid etableringen av koncernbolag som tar upp extern finansiering. En medlemsstat som t.ex. sätter nivån för ränteavdrag enligt EBITDA på 30 procent blir givetvis mer attraktiv för att etablera holdingbolag som delvis är lånefinansierade jämfört med en medlemsstat som sätter nivån på 15 procent.

Av dessa skäl bör regeringen enligt SVCA vid den fortsatta beredningen av Direktivet överväga att argumentera för en enhetlig och gemensamt bestämd nivå för ränteavdrag som ska gälla i alla medlemsländer.

4 Utflyttningsbeskattning (Artikel 5)

Genom Direktivet föreslås bestämmelser om utflyttningsbeskattning (exit taxation) i vissa fall. Denna beskattning förenas med möjligheter till anstånd med betalningen av skatten. Förslaget i denna del saknar motsvarighet i BEPS.

Utflyttningsbeskattning ska enligt Direktivet aktualiseras i flera situationer, bl.a. när tillgångar förs över från ett huvudkontor i ett land till ett fast driftställe i ett annat land. EU-domstolen har i flera fall slagit fast att den här typen av beskattning strider mot den fria rörligheten, något som bl.a. medfört att Sverige infört särskilda bestämmelser om anstånd med betalning av skatten.

Direktivet i denna del framstår som ett slags kodifiering av gällande EU-rättslig praxis. Det kan diskuteras om det över huvud taget är möjligt att gå längre och föreskriva strängare regler än vad som föreslås i Direktivet. Ur detta perspektiv framstår förslaget i denna del inte som någon ”lägsta skyddsnivå”.

Om tillgångar överförs till en annan medlemsstat föreskrivs i artikel 5 p 5 att denna andra medlemsstat ska godta det marknadsvärde som fastställts av den medlemsstat där skattebetalaren hade sin hemvist som utgångsvärde för tillgångarna för skatteändamål. Det kan noteras att de svenska bestämmelserna om beskattningsinträde i 20 a kap. inkomstskattelagen inte följer marknadsvärdesprincipen.

SVCA förordar den princip som kommer till uttryck i Direktivet, dvs. att marknadsvärdet på en tillgång ska utgöra det skattemässiga anskaffningsvärdet i samband med beskattningsinträden. En sådan ordning minskar risken för såväl dubbelbeskattning som icke-beskattning. Det framstår emellertid som opåkallat att Direktivet accepterar marknadsvärden som fastställts av annan medlemsstat, men inte marknadsvärden som fastställts av tredjeland. Detta speciellt som utflyttningsbeskattning sker även vid överföringar av tillgångar till fasta driftställen i tredjeland.

SVCA noterar att artikeln endast omfattar ”tillgångar”. Det bör utredas om inte även ”skulder och andra förpliktelser” bör omfattas.

5 Regel om överflyttning av beskattning (Artikel 6)

Genom Direktivet föreslås en bestämmelse om s.k. överflyttning av beskattning (Switch Over). Detta innebär att medlemsstater ska beskatta t.ex. utdelningar och kapitalvinster hänförliga till bolag i länder där skatten understiger skatten i mottagarlandet med viss nivå. Förslaget i denna del saknar motsvarighet inom BEPS.

Ett mindre antal länder inom EU har den här typen av bestämmelser i stället för CFC-regler. Det finns dock, såvitt SVCA känner till, inget land som har sådana bestämmelser parallellt med CFC-regler. Detta är emellertid precis vad som föreslås i Direktivet.

Överflyttningsbestämmelser och CFC-bestämmelser adresserar i grunden samma sak. Generella undantag från utdelningsbeskattning ska inte tillämpas i situationer där utdelningen härrör från verksamhet i lågskatteländer. Men genom att tillämpa dessa två slag av bestämmelser parallellt kompliceras implementeringen av Direktivet, inte minst för att säkerställa att dubbelbeskattning inte uppkommer.

Genom att sätta tillämpningen av överflyttningsbestämmelserna i relation till hur betalningslandets skattesats förhåller sig till skattesatsen i mottagarlandet, blir den skattemässiga behandlingen olika beroende på i vilket land mottagaren har sitt hemvist. I detta avseende finns alltså en uppenbar risk för snedvriden konkurrens mellan medlemsstaterna, en effekt som Direktivet anges ha till syfte att motverka.

Direktivet tar inte någon hänsyn till skattebasen i tredje land, utan beaktar endast den lagstadgade skattesatsen. Härigenom kan icke avsedda skatteeffekter uppkomma. För det första undantas situationer då ett tredjeland har en hög skattesats men en mycket begränsad skattebas. För det andra beskattas exempelvis utdelning från ett tredjeland i situationer då inkomsten i det tredje landet utgörs av inkomst som hade varit skattefri om den mottagits direkt av ett bolag i en medlemsstat (utdelning från bolag inom EU).

I sammanhanget vill SVCA framföra att det inte framgår av Direktivet på vilket sätt det skulle vara skadligt att lågt beskattade inkomster intjänade i tredjeland kommer in på den inre marknaden ”och därefter cirkulerar inom unionen” utan ytterligare beskattning. Direktivets skrivning i denna del är svårbegriplig. SVCA kan inte se att det skulle vara skadligt för den inre marknaden att bolag med hemvist inom EU mottar inkomster som har beskattats lågt i tredje land.

6 En allmän bestämmelse mot missbruk (Artikel 7)

Genom Direktivet föreslås en allmän bestämmelse mot missbruk, i praktiken en generell skatteflyktsklausul. Bestämmelsen har inte någon motsvarighet i BEPS.

Enligt motiveringen till Direktivet är bestämmelsen utformad för att återspegla EU-domstolens praxis i fråga om vissa arrangemang är ”konstlade” (wholly artificial). Den EU-rättsliga praxis som åberopas torde avse situationer där EU-domstolen bedömt om nationella restriktiva åtgärder kunnat rättfärdigas med grunden att förebygga skatteflykt.

Den praxis som relateras till är mycket mångfacetterad och låter sig knappast sammanfattas i en så kort direktivtext som föreslagits i Direktivet. Risken för olika implementering mellan medlemsstaterna, beaktat att artikeln dessutom måste anpassas till varje enskilt skattesystem, framstår som överhängande.

I sammanhanget vill SVCA trycka på att Direktivets användning av uttryck som ”skatteflykt” och ”aggressiv skatteplanering” blir missvisande när effekterna av en transaktion, i vissa fall gynnsamma för den skattskyldige, följer av att bolagsskattesystemen inte är harmoniserade inom EU. I sådana fall är det primärt de regelsystem som ger skatteförmånen som bör ses över i stället för att skapa en mer generell norm som ger utrymme att i vissa fall neka enskilda sådana skatteförmåner.

7Regler om utländska kontrollerade bolag, CFC (Artikel 8 och 9)

Enligt Direktivet bör samtliga medlemsstater införa CFC-regler, något som de flesta inte har idag. Förslaget har en motsvarighet inom BEPS, men där stannade det vid en icke bindande rekommendation.

De regler som föreslås har flera likheter med de som tillämpas i Sverige (39 a kap. inkomstskattelagen). I likhet med de regler som föreslås för överflyttning av beskattning (artikel 6) bygger tillämpningen på att en jämförelse görs mellan beskattningen i källstaten och beskattningen i hemviststaten. Här avser jämförelsen dock inte den lagstadgade skattesatsen, utan den ”effektiva skattesatsen”. SVCA förutser att den här modellen kan föranleda vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen, samt en motsvarande olikformighet som också gäller för förslaget om överflyttning av beskattning. I syfte att åstadkomma en ökad harmonisering och likformig tillämpning förordar SVCA att tillämpningen i stället ska bygga på en svart lista eller liknande, så att beskattningen blir lika oavsett vilket som är mottagarlandet i det enskilda fallet.

Vid tillämpningen av artikel 8 p 2 där det regleras huruvida arrangemang ska bedömas som icke-genuina ska beaktas om det utförs ”ledningsfunktioner” som är av stor betydelse för att generera det kontrollerade företagets inkomster. I Direktivets engelska lydelse definieras detta som ”significant people’s functions”. Inom OECD och BEPS används i stället det engelska uttrycket ”significant people functions”. En osäkerhet uppstår härvid om OECD:s (och BEPS) utvecklade kommentarer kring begreppet ”significant people functions” kan användas vid tolkningen och tillämpningen av Direktivet, eller om Direktivet faktiskt avser något annat.

Genom att Direktivet har inkluderat ett genitiv-s förändras betydelsen av meningen. I BEPS är det således mer fokus på de viktiga funktionerna som sådana, medan Direktivet synes syfta på vem som utför vissa funktioner. SVCA anser det vara angeläget att avsikten med Direktivet i denna del förtydligas.

Vidare anger Direktivet att ”armlängdsprincipen” har betydelse för fördelningen av det kontrollerade företagets inkomster. Någon definition av denna armlängdsprincip finns däremot inte. Även här finns det därför en fråga om det som eftersträvas är en symmetri med principen som den används och kommenteras inom OECD eller om en autonom tolkning är avsedd.

8 En ram för att hantera hybridarrangemang (Artikel 10)

Med hybridarrangemang avses arrangemang som bygger på att det finns skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om rättslig kvalificering av betalningar (finansiella instrument) eller enheter, och att dessa skillnader medför dubbla avdrag eller en avdragsgill kostnad i den ena staten som inte motsvaras av någon skattepliktig inkomst i den andra staten.

Artikeln bygger på att två moment genomförs i bedömningen. För det första ska bedömas om en och samma betalare (eller betalning) får olika rättslig kvalificering i källstat och hemviststat. För det andra ska bedömas om en sådan skillnad i kvalificeringen ger upphov till en asymmetrisk beskattning. Om så bedöms vara fallet ska mottagarstaten använda den rättsliga kvalificering som den bestämts i den medlemsstat där betalaren (eller betalningen) har sin källa. Bestämmelsen ska endast tillämpas på betalningar mellan medlemsstater och inte i förhållande till tredjeland.

Även inom BEPS har beslutats regler för att motverka hybridarrangemang, men utgångspunkterna för regleringarna är inte gemensamma. Enligt BEPS ska som huvudregel den betalande parten vägras avdrag om betalningen är en skattefri intäkt för mottagaren i mottagarstaten. Det vore olyckligt om två olika modeller tas fram inom BEPS-projektet respektive i Direktivet. På så sätt kommer olika regler att behöva tillämpas beroende på var betalningen har sitt ursprung, respektive var betalningsmottagaren finns. Vidare framstår det inte som klart hur samspelet kommer att fungera mellan de regler som föreslås i BEPS respektive Direktivet i en situation där en betalning sker mellan två medlemsstater som har infört båda regelverken. Det är också oklart vad konsekvenserna blir när endast en medlemsstat har implementerat BEPS.

I fråga om hybridentiteter kan situationer uppkomma när båda medlemsstaterna uppfattar sig som källstater under intern rätt. Det framstår som oklart hur Direktivet ska tillämpas i en sådan situation.

Läs hela yttrandet på PDF-länken nedan.

PDF-dokument

PARTNERS